Sveriges första sms-roman - flipp eller flopp?

Jag läser om Sveriges första sms-roman. Boken har smygpremiär i samband med Bokmässan i Göteborg nu till helgen.

Det är alltid roligt med kampanjer som på något sätt sticker ut. Att använda mobilen på det här sättet som navet i en kampanj, får åtminstone mig att le. Men sedan börjar jag tänka efter.

Enligt kampanjsidan kan "alla med en mobiltelefon kan vara med och skapa romanen. Det blir ett kollektivt skapande av gigantiska proportioner där vi alla tillsammans är både författare och publik." Demokratiskt, härligt och vågat. Men – blir inte resultatet ett enda stort kaos?

I pressmeddelandet från Tre, läser jag vidare: "Förutom alla vanliga mobilanvändare kommer ett antal kända författare att medverka i den här interaktiva berättarstafetten där alla bidrar till att historien växer fram. Boken kommer även att publiceras i tryckt form."

Hur den här stafettpinnen – med många miljoner människor som potentiell bärar – kommer att vandra vidare, det har jag ingen aning om. Det förtäljer inte historien – än. Men blir resultatet mer än en enda stor röra, är jag imponerad. Än så länge nöjer jag mig dock med att tycka följande om kampanjen: en rolig idé som på pappret känns relevant för Tre och Vulkan (skapare av kampanjen).

Spotify och Beatles

Det känns ju lite märkligt. Att man som Spotify Premium-användare kan vinna den senaste Rock Band-utgåvan, The Beatles Rock Band. När inte ens popgruppens låtar ligger uppe på Spotify, menar jag.

Men jag gillar sista meningen i det aktuella inlägget på Spotifys blogg: "And let’s hope we can see the fab four join more digital services soon!"

Precis.

Man gör ju det.

Våga vara alldaglig, irrelevant och meningslös (i sociala medier)

För företag handlar sociala medier om att minska på avståndet till sina anhängare (konsumenter). Genom att agera mänskligt och socialt. Därför är det oklokt – ja, nästan kontraproduktivt – att stirra blint på att allt man säger är relevant, viktigt och informativt. Det är nämligen inte mänskligt.

Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag om att hela grejen med sociala medier handlar om dialog och interaktion. Mellan människor. Och mellan företag och konsumenter. Nähä, det menar du inte? säger du nu med ironisk ton. Men vänta lite. När jag säger dialog och interaktion, inkluderar jag också den typen av dialog som vid en första anblick inte ser ut att fylla någon direkt funktion.

För att bli konkret kan vi ta en titt på en statusuppdatering på en fansida på Facebook: ”HIF borta ur guldstriden :-(” Det är Helsingborgs största nattklubb som skrivit uppdateringen på sin fansida – en till synes meningslös uppdatering. Men vad är det egentligen som händer när 1 400 fans uppmärksammas om att The Tivoli tycker det är trist att HIF är borta ur guldstriden i fotbollsallsvenskan? Jo. The Tivoli får mänskliga karaktärsdrag (besvikelse). Och detta minskar på det avstånd som naturligt uppkommer mellan ett fyrkantigt företag och en konsument med äkta känslor.

Om man hårdrar det – och det är ju bra att göra det ibland – skulle The Tivoli som företag och nattklubb endast få positivt gensvar (direkt eller indirekt) av statusuppdateringen: "Hej vänner! Vad gör ni en sån här solig och härlig höstdag?" Tror jag. Och ja, återigen – analyserar man uppdateringen hastigt, känns den totalt meningslös. Men. Vad är det den gör egentligen, statusuppdateringen? Den minskar på det där avståndet som jag tidigare var inne på. Avståndet mellan ett fyrkantigt företag och en mänsklig, social konsument.

Det är, vill jag påstå, helt ofarligt att vara så här mänsklig i en miljö som sociala medier (och alla andra miljöer, för den delen). Varför? Därför att sociala medier per definition är sociala och därför tycker The Tivolis fans – medvetet eller undermedvetet – att det är trevligt med ett företag som agerar socialt. Som pratar med oss. Inom en snar framtid, när själva begreppet sociala medier inte längre behövs eftersom det är så naturligt, är sociala företag något fansen till och med förväntar sig. Ett icke-socialt företag överlever inte.

Därför vill jag lugna alla kommunikatörer som kämpar med tanken att hela tiden leverera "intressanta", "givande", "informerande" uppdateringar/nyheter. För den tanken är ju absurd. Är den inte det? Jag tycker inte att det är ett dugg mänskligt att hela tiden prata om viktiga och informativa saker. Det blir för pretentiöst och för mycket besserwisser. Vi människor gillar att prata strunt, skratta och larva oss med våra vänner. Självklart pratar vi om viktiga saker. Men vi pratar också om extremt oviktiga saker. Därför tror jag också att det är viktigt för företag som vill vara sociala – vilket är helt nödvändigt i dag – att våga göra just detta. Prata oviktiga saker. Annars förblir målet att vara mänsklig och social ett (ouppnåbart) mål. För vem vill vara kompis med ett företag som är som just ett företag?

Ja, det här är väl kanske självklarheter. Och nej, jag säger inte att företag ska fokusera på att snacka strunt med sina fans. Inte bli tjenis. Det jag vill ha sagt är bara det att företag inte får vara livrädda för att ibland vara... tja, alldagliga, irrelevanta och meningslösa. Helt enkelt: mänskliga.

Vad säger du? Är det helt fel för företag att då och då vara alldagliga, irrelevanta och meningslösa?